Jag har nästan gått runt hemma och väntat på att Emanuel ska upptäcka att man kan trotsa, undrat när det ska börja. Inte direkt längtat efter det men det ska ju ändå ske. Och nu har det börjat! Wiho..
Det bara vände en natt! Kände knappt igen honom när han skrek "NEJ JAG SKA INTE BORSTA TÄNDERNA" och sprang och gömde sig i ett hörn och flaxade med händerna och bara vrålade.
Det bara vände en natt! Kände knappt igen honom när han skrek "NEJ JAG SKA INTE BORSTA TÄNDERNA" och sprang och gömde sig i ett hörn och flaxade med händerna och bara vrålade.
Eh, nähe? Den där lilla söta munnen och de stora mörkgröna ögonen som gömde sig under de ihoptryckta ögonbrynen.
Det är nästan som om stackarn måste gå igenom detta även om han inte vill. Värsta hormonerna som måste få släppas lösa och göras av med. När det är som värst får han gå in i sovrummet och sitta på vattensängen tills han kommer ut och säger förlåt.
Ibland sitter han där på sängen flera minuter och när man försiktigt öppnar dörren och frågar "Ska du säga förlåt? Är du färdig nu?":
- "NEJ".
Och så får han sitta lite till. Sen kommer han ut själv:
- "Förlåt mamma, det var mitt fel. Mani var inte snäll nu."
Vissa dagar är värre än andra. Ibland känns det som om det behövs 5 man för att få honom att borsta tänderna. Tandborstningen är nog värst. Och de dagar han bestämt sig för att han inte vill gå till dagis. Ojoj, där får man kämpa sig svettig.
